• Stefan

Det handlar om livet

Uppdaterad: 26 nov 2019


Hej och välkomna till min blogg. Vad trevligt att du tittade in. Den här bloggen kommer handla om livet och olika funderingar som jag har. Jag kommer att bjuda på humor, olika frågeställningar och en hel del filosofi, såklart.


Jag är baserad på Grunden. Göteborg. Där har jag inte varit så länge. Första dagen på min nya verksamhet, var jag väldigt nervös, men jag kände mig hemma ganska snabbt. Alla var så snälla och tog emot mig med öppna armar. jag har svårt för att träffa nytt folk och jag hade precis lämnat min förra verksamhet, som jag hade varit på i tolv år. När jag först kom till den verksamheten så tog det ett tag innan jag hittade min plats och jag hade svårt för att knyta an till de andra deltagarna, men efter ett tag så gick det bra och jag har fått vänner för livet. På den nya verksamheten så kände jag ganska snabbt att jag passade in. jag tror att det har att göra med att jag har vuxit som person och att jag tar saker och ting för vad de är. Jag var nervös för att om jag skulle bli accepterad för den jag är och det visade sig ganska snart att jag var accepterad för den jag är. Alla är vi här på lika villkor och även om vi alla är olika och har olika kompetenser så är vi alla lika värda. Jag vill inte sitta här och jämföra min gamla verksamhet med den nya, för de är båda bra på sitt sätt, även om jag saknar de på min gamla verksamhet, men de försvinner ju inte bara för att jag har bytt verksamhet.


Oj, nu blev jag lite känslosam. jag blir det ibland. Jag är en känslomänniska.Jag har till och med fått höra att jag är "ovanligt känslig". Då tog jag åt mig. "Det är mycket känslor i en liten kropp", som jag brukar säga. När jag skriver så försöker jag få ut mina känslor. Jag kanske inte alltid lyckas så bra. Det är svårt att förmedla känslor via en text, men jag gör så gott jag kan.


Ni kommer märka att jag skriver mycket om mig själv. Det är för att jag känner att jag har så mycket att dela med mig av. Det kanske låter som att jag är egocentrerad eller egenkär och det kanske jag är, men det blir så när man bara har sig själv att tänka på. Visst har jag försökt mig på förhållanden, men det är inget för mig, men om det dyker upp någon som jag känner att jag passar med så kan jag ge det ett försök. Det är också personlig utveckling. Det är inte alltid lätt att vara två och jag ser mig lite som en ensamvarg, men sen har jag ju en eller två personer i mitt liv som jag håller av lite extra. Jag brukar säga:" Det är bättre att ha två bra vänner än fem halvbra." jag har inte så många vänner, men jag satsar på kvalité istället för kvantitet. Alltså att jag vill ha få, men bra vänner istället för många, halvbra vänner.


Jag kommer att berätta om alla mina resor jag har gjort lite längre fram i bloggen och kanske jag kan hjälpa någon. jag vill avsluta dagens tankar med att säga:" Jag är nöjd med hur livet är idag, men vägen dit har inte varit lätt." Man lär genom hela livet och allt man har varit med om kan man dra lärdom av. Jag har kommit en bit på vägen, men än är jag inte klar än. På återseende.


I dag är det en ny dag, nya skatter att erövra, som jag brukar säga. Jag är väldigt melankolisk. Jag blir det på hösten. Ni vet, man går in i sig själv. Blir lite mer dämpad. Blir mer eftertänksam. Det kan vara svårt att det blir så. Jag tänker att på sommaren är man mer sprallig, utåt, gladare, men när hösten kommer så försvinner det lite grann och den övergångsperioden är jobbig för mig, även om den kommer varje år. Jag pratade med en kompis om det för ett tag sen och han sa att han förbereder sig mentalt på att hösten kommer, men det kan jag inte göra. Jag får ta det som det kommer. Hur blir ni när hösten kommer? Blir ni som jag, eller påverkar det er inte alls? Jag är ju som sagt en känslomänniska och sen när vi har kommit en bit in på hösten, så brukar det gå bra. Jag måste bara vänja mig vid de här känslorna och att man går in i sig själv. När jag har vant mig vid det, så är det inga problem. Värst är det på kvällarna. Jag brukar bli lite flummig då. Jag får många tankar som jag kan ligga och tänka på ett tag.På dagen tänker jag inte på samma sätt. När trivs ni bäst, på sommaren eller hösten? Jag gillar hösten, fast jag är alltid så splittrad då, fast det är jag ju ändå.


Nu kanske ni undrar varför jag styckeindelar när jag skriver. Jag gör det för att jag är van vid att skriva berättelser och är inte alls van vid detta format. Sen tycker jag att det är lättare att läsa om det är styckeindelat, för då blir det inte så mycket på en gång utan man hinner andas emellan. Det är så jag föredrar att skriva.


Jag har tänkt på det här med att jobba på Daglig Verksamhet. (Tvära kast nu.) När folk frågar mig vad jag jobbar med så brukade jag säga att jag jobbade på en tidning. Jag är inte kvar där nu, som ni vet. Jag jobbar numera på Grunden Göteborg. Det som slår mig är att många blir intresserade och frågar en hel del om vad jag gör och så vidare. Jag sa att jag jobbade på en tidning och inte att jag jobbade på en Daglig Verksamhet, för jag ser det inte som det. Jag ser det som ett jobb, även om det inte klassas som ett "riktigt" jobb, men för mig är det det. Jag får jobba med det det jag tycker om, nämligen att skriva. Jag kommer hemifrån ett par timmar om dagen och träffar folk och är social. Det är träning för mig och utveckling och jag har utvecklats jättemycket under den tiden jag var på tidningen, men nu kände jag att jag behövde komma vidare. Jag hade ju trots allt varit där i 12 år.Det var så jag kom till Grunden Göteborg och här trivs jag och här kommer jag att utvecklas ännu mer. Både som författare och som person. Det finns dock de som rynkar lite på pannan när man säger att man jobbar på en Daglig Verksamhet. Jag har fått kommentarer som:"Varför skaffar du dig inte ett riktigt jobb?" Och när jag bodde på Tjörn för många år sen och sa till de jag bodde hos att jag ville bli författare så fick jag höra att det inte är ett riktigt yrke. Jag menar att det är det. Jag har haft ett riktigt jobb en gång i tiden. Jag jobbade på Postterminalen i Göteborg, men efter 3 år fick jag nog. Jag tog visserligen ett sabbatsår så jag jobbade bara 2 år. Det funkade inte längre för mig med tanke på den problematiken jag har, men jag försökte verkligen. Därför är det så skönt att jobba på en Daglig Verksamhet, för det är mer anpassat för mig. Tiderna är bra, arbetsuppgifterna är bra och folket är toppen! Jag kan inte ha det bättre! Vissa som jag har pratat med som jobbar på Daglig Verksamhet, skäms lite för det, men det gör inte jag. Det finns ju inget att skämmas för. Jag kan tycka synd om de som till exempel jobbar på kontor 9-5 varje dag, eller de som inte gillar sitt jobb. Jag brukar säga att:" Jag lever inte för att jobba. jag jobbar för att leva." Och så länge jag får göra det jag tycker om så är jag nöjd.Med det sagt så känner jag också att jag vill inte bara ta ifrån samhället. Jag vill inte vara en börda, utan jag vill bidra med det jag kan och det hoppas jag att jag gör.Det ska vara meningsfullt att komma till jobbet. Att känna att man gör nytta. Visst, jag kan sitta hemma och skriva och det gör jag också, men när jag kommer till jobbet så vill jag vara en tillgång och inte en belastning, för tvärtemot vad många tror så dumpas man inte på en Daglig Verksamhet för att man inte passar in i samhället. Om folk bara visste vilka talanger och kompetenser det finns på Dagliga verksamheter. Att vi faktiskt uträttar något och gör något bra. Så bara för att man jobbar på en Daglig Verksamhet så betyder inte det att man är missanpassad. Det var allt jag hade att säga om det.


Nu ska jag bjuda på två historier. Den första handlar om mig och när jag kom ut ur garderoben. (Bokstavligt talat.) Den andra handlar om min kompis som läser Kalle Anka. (Ni kommer förstå sammanhanget.) Nu kör vi!


Jag var hemma hos min kompis Anna i Borås. Det var första gången jag var hemma hos henne. Vi satt i vardagsrummet och tittade på film. Vi tittade på Halloween. Jag frågade var toaletten var och hon sa att den låg längst ner i hallen. Jag knatade dit och öppnade dörren, tände lampan och gick in. Det tog mig några sekunder att inse att jag inte var på toaletten utan att jag stod i garderoben och precis när jag ska kliva ur garderoben, kommer Annas mamma hem och det första hon ser är mig kliva ut ur garderoben. Jag släckte lampan, stängde dörren och skyndade mig fram och sträckte fram handen och sa:" Hej. Jag heter Stefan och jag letade efter toaletten. Inifrån vardagsrummet kunde jag höra Anna sitta och asgarva. Nu tog Annas mamma det jättebra, men jag tyckte det var så pinsamt att jag ville sjunka genom jorden. Efter det kom jag och Annas mamma jättebra överens. Den här historien handlar om att göra ett första intryck och att inte döma någon för snabbt. Jag vet att jag kan vara dålig på första intryck, men om man ger mig en chans så ska man se att det inte är några problem.


Den här historien tyckte jag var så rolig att jag var bara tvungen att ha med den. Den här historien handlar om min kompis. Vi kan kalla honom Max. Han heter egentligen något annat. Max är 37 år, bor hemma hos sina föräldrar. Han prenumererar på Kalle Anka. För ett tag sen ringde de från Kalle Anka. Max svarade:" Ja, hallå?" "Är föräldrarna till Max hemma", hördes det i andra änden. "Vad gäller det", frågade Max. "Jo, vi undrar om Max skulle vilja ha ett extranummer för en krona och sen för 99 kronor", sa rösten. "Nej, det vill han inte", sa Max och la på. Den här historien handlar om att man inte kan ta saker och ting för givet och anta att folk eller saker och ting är på ett visst sätt. I det här fallet så antog de från Kalle Anka att Max var ett barn bara för att han nu råkade prenumerera på Kalle Anka. Så döm inte någon för fort!


Jag tar inte mycket plats. Jag är som ett handbagage. Jag är liten, lätt och lätt att stuva undan. Nu kanske det låter som att jag nedvärderar mig själv, men det gör jag inte. Jag tar den plats jag känner att jag behöver. Jag är inte en sån person som kräver mycket uppmärksamhet eller behöver stå i centrum. Jag trivs på min kant, så att jag tar inte mycket plats, men jag vet hur jag ska göra för att ta , men jag känner som sagt att jag inte behöver det. Jag står hellre bakom kameran än framför kameran, om man säger så.


Jag var med mitt boendestöd i en secondhandbutik för någon vecka sen. Hon hittade ett par stövlar som kostade 50 kronor, men när hon skulle betala i kassan så sa kassörskan att stövlarna kostade 50 kronor styck. Alltså att de inte kostade 50 kronor paret utan 50 kronor per stövel. Om man köper skor så betalar man ju inte styckpris på skorna utan man betalar ju för hela paret, för vem köper en sko? Det jag vill komma fram till är att det borde ha stått 100 kronor paret istället för 50 kronor per stövel.


Jag kanske ska berätta lite om vem jag är. Jag heter Claes Stefan Werme. Jag är född den 26 oktober 1983. Fast jag kunde lika gärna ha varit född 1993,för jag ser så ung ut. Jag är född och uppvuxen i Tuve. Jag flyttade därifrån när jag var 16 år. Jag har bott på lite olika ställen. Eskilstuna och Norge, till exempel, men vart jag än har bott så har jag alltid kommit tillbaka till Göteborg. Jag är som en bumerang. Jag älskar den här stan! Något ni behöver veta om mig är att jag är väldigt rolig. Eller, jag tycker det i alla fall. Jag är också lojal och ärlig. Jag kan inte ljuga! Jag är också den snällaste personen jag vet. Även om jag kan ha ett väldigt hett temperament, eller, jag hade i alla fall det när jag var yngre. Jag är också väldigt långsint och jag har inget tålamod. Vad det säger om mig, ja, det får ni bedöma. Det var lite om mig. Vill ni veta mer så är det bara att fråga.


Det finns de som använder bloggen till att dra sitt livs historia. Jag gör inte det. Jag drar historier om livet. Citat från livet, skulle man kunna säga. Jag vill inte dra mitt livs historia, för jag tänker vem vill läsa om det? Jag vill skriva om roliga saker och positiva saker, men visst kan jag bli allvarsam emellanåt, men livet är inte alltid så positivt. Fast livet är lite vad man gör det till och jag ska inte klaga. Jag har det ganska bra som det är, fast visst går det upp och ner i perioder. Jag väljer att ha en positiv attityd, även om jag kan vara sur på livet ibland.


Jag tycker att jag är väldigt rolig, även om inte alla andra tycker det och jag brukar säga att ska man ha humor så kan man lika gärna ha dålig humor. Jag ska ge ett exempel. När min kompis fick barn, eller, det var inte han som födde barnet. (Haha, redan där är det kört.) Jag försöker igen. När min kompis fick sitt barn. (Aja, ni fattar.) I alla fall, när hans dotter föddes så sa jag att han skulle ha åkt till Taiwan, för då skulle han kunna säga: " Made in Taiwan". För där är alla bra saker gjorda.


Jag vill återkomma till Grunden Göteborg. Här är det så bra, för jag får hålla på med det jag vill, nämligen att skriva. Här kan jag sitta i mitt lilla hörn och skriva på mina berättelser. Man kan säga att jag sitter hellre under min korkek och luktar på blommorna, för att citera Ferdinand. Jag älskar att skriva, men det kanske ni har förstått nu och jag skriver allt som jag kommer på. Jag har en ganska livlig fantasi och skrivandet är mitt specialintresse. Ibland kan jag skriva i flera dagar, om jag har inspiration, men har jag inte det så kan det gå ett tag innan jag skriver igen. Jag gör lite annat här på Grunden också. Jag ska starta en podd. Jag har den här bloggen och jag har som sagt mina berättelser som jag har med i tidningen, fast just nu har jag bara haft med tre berättelser i tidningen. Det är det första numret som jag har publicerat något i, men fler berättelser i tidningen kommer det bli. Som sagt jag trivs här jättebra och så länge som jag känner att jag bidrar med någonting så kommer jag att fortsätta med det jag gör.


Jag är en skeptisk realistisk optimist, hur det nu går ihop. jag ser inte glaset som halvfullt eller halvtomt. Jag ser det så här: om man häller upp ett glas till hälften så är det halvfullt. Om man häller upp ett glas till bredden och sen dricker ur halva glaset då är det halvtomt. Så om ett glas är till hälften fylld så kan inte jag se det som varken halvfullt eller halvtomt. Jag måste veta om man har fyllt upp glaset till hälften eller om man har druckit ur glaset till hälften för att kunna bestämma mig om glaset är halvfullt eller halvtomt.


Jag ska förklara vad jag menar med skeptisk realistisk optimist.

Skeptikern i mig ser kritiskt på allt och tror inte på vad någon säger, även om det kan verka att jag gör det.

Realisten i mig ser saker och ting för vad de är och tar folk för vad de är. Det kan vara om det är något positivt eller negativt. Realisten i mig skönmålar ingenting.

Optimisten i mig ser allting positivt. I vilken situation som helst så ser jag alltid det positiva. Det kanske inte riktigt går ihop med dessa tre egenskaper, men jag är också en motsägelsefull person. Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på, men man kan säga att jag ser kritiskt på allt, med försiktig optimism och ändå realistiskt.


Det har kommit till min kännedom att det jag skriver är rörigt. Det är det också, men livet är rörigt, eller rättare sagt, tankarna och känslorna är röriga och då blir det så. Ni får ta det för vad det är.


Jag var hos tandläkaren för en tid sen och jag blev lite irriterad, för när man ligger där i stolen och de undersöker en så ska de alltid prata så mycket. Man ligger där med femton instrument i munnen och de säger:" Du säger väl till om det gör ont?" Hur ska jag kunna svara på det?

37 visningar

Ring till:

031-707 20 65 

Adress:

Svangatan 4-a

416 68 Göteborg